Jag saknar er så otroligt mycket, om ändå allt var som det var förr.

Vi höll ihop, fanns alltid där för varandra. Det var vi mot världen!

Vad hände egentligen på vägen? Vi tappade bort varandra nånstans.

Det kändes så bra när jag hade er, jag kände någon sorts trygghet.

Jag visste alltid att jag kunde vända mig till er, jämt och ständigt.

Ni fanns där och torkade mina tårar, ni vände mig aldrig ryggen till.

Jag tänker ofta tillbaks på alla våra minnen, på vår tid tillsammans.

Det är svårt att inte gråta, för jag saknar allting så otroligt mycket.

Jag vill allting som det var förut, då jag hade världens bästa vänner.

Ni får aldrig glömma att jag älskar er och jag finns alltid här för er.

Tack för alla underbara minnen vi delar, dom ska jag alltid minnas.

Towe, Emelie, Pernilla, Simone, Anneli, Mikaela & Elin.

+ Isabell som inte finns med på den här bilden.

Jag tänker tillbaks på tiden då allting var bra, då jag hade dig.

Du fick mig att må bra, du gjorde mig så otroligt lycklig älskling.

Och jag saknar dig så mycket, även om jag inte vill erkänna det.

Jag försöker intala mig själv att jag har kommit över dig nu.

Det är så svårt att komma över den som var ens stora kärlek.

Jag har alltid älskat dig, det vet du. Sen vintern tvåtusenfyra.

När du lämnade mig den gången så fanns hoppet ändå kvar,

hoppet om att du en dag skulle komma tillbaks, som du gjorde.

Men den här gången vet jag att du aldrig kommer tillbaks igen.

Den här gången är det över, det är verkligen över. Jag saknar dig!

Jag saknar att ha någon att prata med om allt, någon som lyssnar.

Jag saknar att ha någon som håller om mig hela nätterna, som du.

Åh, jag behöver dig Markus. Jag behöver dig mer än någonsin!

Jag älskar dig mer än det finns stjärnor på himlen, i all evighet.

Mitt hjärta tillhör dig, det kommer för alltid att tillhöra bara dig.