Jag har rotat fram gamla bilder i jakt på ett minne från en förlorad tid.

Tider som är förbi, vänner man har förlorat och sånt man aldrig hann göra.

Livet kan vara så kort för så många, en del avslutar livet själv, andra inte.

Det är så orättvist, så många unga som dör nu för tiden, alldeles för många.

Och sen självmord, jag tycker att det är så fegt, så otroligt jävla själviskt.

Jag skulle aldrig kunna ta mitt liv och krossa hjärtan på folk som älskar mig.

Nej, det skulle jag aldrig kunna göra. Jag ska dö när jag har fyllt 85, sådeså.

-

Imorgon åker jag till farmor, det ska bli skönt att komma bort.

Och jätteroligt att träffa farmor, henne saknar jag så mycket.

Idag är det också fem månader sen farfar lämnade jordlivet,

det gör ont för jag saknar honom så obeskrivligt jävla mycket!

Han var min bästa vän, personen som alltid fick mig att skratta.

Vila i frid, min älskade farfar. Jag glömmer aldrig någonsin dig.

Pappa, jag saknar dig. Snart har det gått 21 månader sen du dog.

Och tiden läker inte sår, tiden gör inte det lättare, det blir värre.

Smärtan blir bara mer och mer outhärdlig för varje dag som går.

Det kommer aldrig att bli lättare, det kommer aldrig att bli bättre.

För bara två personer kan göra det bättre, det är du och farfar.

Och jag vet att ni inte kommer tillbaks och det gör ont som fan.

Jag önskar att ni fick leva en dag till, så jag kunde få ta farväl.

Men adjö är ej för alltid, farväl är inte slut. En dag ses vi igen!